Drömmen om Silverlandet kap 1

2012-05-19 @ 08:08:57
Dear dear diary..

Silverlandet

kapitel 1




I natt drömmde jag om något så vackert och underbart som Silverlandet. En oas gömd i öknen på en främmande planet. En värld annan än denna och där jag var den som höll i nyckeln till att återfinna Silverlandet.

Hela min familj och jag befann oss i denna annourluna värld styret av olika dominerande härskare. Landskapet var kargt, nästan bara öken och stäpp vilket gjorde det svårt att bo utanför städerna. Men livet inne i städerna var styrt med hårda händer och enorma skatter. Ingenstans fann folket en fristad.

Ihop med ett gäng väldigt tappra människor flydde vi från staden på hästar starkare och smartare än något jag mött tidigare. Hästarna kunde springa i samma takt som vilken bil som helst, om den ville. Vi flydde för att kunna hitta Silverstaden, en stad som tillhörde mig och som enbart jag kunde öppna. Det var min chans att skapa en frizon för alla.

Vi blev jagade men klarade oss undan. Jag visste inte vart vi skulle, aldrig hade jag sett något av denna planet förutom en enda stad och denna omvärld var mig obekant. Men kanske var det de som gjorde att jag vågade, för jag var inte särskilt rädd. Inte hela tiden i alla fall.

Efter att ha kommit undan vandrar vi in i en gigantisk grav, precis där stäppen mötter havet och man skulle kunna tro att här var grönt. Men nej, det enda som fanns här var en grav av stål och trasiga konstruktioner. I vattnet låg bitar av bryggor som en gång skapat en gång på vattnet men som nu ej gick att använda. Enligt legender var det här porten till Silverstaden skulle ligga.

När jag går närmare vaknar det som skulle varit dött till liv. En lampa tänds och sakta börjar trötta maskiner jobba. Våra hästar frustar och vågar först inte närma sig den brygga som byggs ihop rakt framför våra ögon. Men det går inte att ta miste. Det är våran väg som byggs upp framför oss, ut över vattnet. Jag kliver av min häst och går ut på bryggan. Den leder mig och mina män en kort bit ut i vattnet för att sedan bryta av inåt klippväggen, in bakom skrot. En kort bit in, precis utom synhåll från stranden får vi beviset på att vi kommit rätt.

En stor port av glas och skimrande silvermetall ligger framför oss. Som ringar på vattenytan känner jag hur det svagt vibbrerar inom mig. En känsla av igenkännande, en skön känsla av att vara hemma. Men när jag lägger handen på porten händer inget. Jag får ingen reaktion och porten går inte att öppna. Mina män blir rastlösa och jag osäker.  Men tillskillnad från mina följeslagare vet jag från min värld vad en Nyckel är för något. Halsbandet jag bär runt halsen passar precis in i skåran där ett nyckelhål skulle ha varit och dörren öppnar sig.

Innanför ligger en fin liten lägenhet, ett boende för ett fåtal personer. Trots att det är dammigt och smutsigt går det inte att ta miste på dess skönhet. Men både jag och mina förljeslagare blir osäkra. Här kan man inte skapa en fristad för tusentals människor. Det är alldeles för litet.

Då hojtar den yngste av oss till, den som vandrat bortåt och som inte sytes mer. Han ropade igen och vi skyndade alla dit. Helt strundade vi i våran säkerhet eller vad som skulle kunna hända, allt vårat hopp sattes till vad vi nu skulle kunna hitta. och inte blev vi besvikna.

Skymd undan omvärlden hade en teknik, som för mig såg som magisk, gömt undan en hel stad i bergen. Där det från utsidan endast såg ut och kändes som sten låg här en ljus och vacker stad som trots sin ensamhet för så länge glittrade av flödande vatten och grönska. Här var våran räddning. Här kunde vi skapa en fristad. Ensama tårar rann nedför mina kinder. Jag kunde göra det här. Det skulle gå.

O så vackert det är.

fort följer..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

        Kom ihåg mig?
RSS 2.0